Okhaldhunga Times
 

August 2009

Hej igen kära Okhaldhungavänner!
Det är med visst vemod och stor saknad som vi skriver augusti månads Okhaldhunga times, redan en bit på väg därifrån med siktet inställt på Sverige men med en stor bit av hjärta och hjärna lämnad i arbetet på sjukhuset och bland människorna vi kommit att lära känna.
Men för att börja lite tidigare den gångna månaden så har vi även denna gång några patienter att berätta om.
Kraniotomi nummer 2
Strax efter det att vi kom till Okhaldhunga i mitten av mars fick vi assistera Erik på en ganska ovanlig operation. Det var en kraniotomi, vilket innebära att man öppnar en bit av skallbenet för att lätta på det tryck på hjärnan som kan uppkomma efter ett skalltrauma med blödning strax under skallbenet. Vi var mycket glada att vi varit med på den operationen när vi nu fick in en 12-årig flicka som ramlat ca 4 meter och slagit sig i huvudet. Hon kom gåendes in och vår kollega kunde föra ett normalt samtal med henne då hon lades in för observation. Under kvällen blev hon allt sämre, svarade inte på tilltal, rörde sig asymmetriskt och hade så småningom tydliga tecken på att något tryckte på en del av hennes hjärna. I Nepal är det vanligt att man inte tillåter att någon opereras om man inte har en manlig släktings tillåtelse och den här flickan hade bara sin mamma med sig och det fanns ingen möjlighet att få tag på pappan. Detta kunde ha inneburit stora problem, men den här mamman var stark och väldigt mån om att allt som var möjligt att göra skulle göras för flickan. Strax efter midnatt började vi operationen. När vi öppnat skallbenet såg vi direkt det stora koagel som tryckte på hjärnan. Efter att under ett par timmar försiktigt tagit bort de största delarna av koaglet kunde vi stänga huden igen och be att det skulle vara tillräckligt för att hennes hjärna åter skulle fungera normalt. Det var det! Redan nästa morgon försökte hon prata med oss utlänningar på ronden och det var inte på grund av henne som samtalet gick knackigt utan av våra fortfarande mycket bristfälliga nepalikunskaper. Snart åt hon, gick omkring och satt utanför sjukhuset och pratade med folk. Ca en vecka efter operationen kunde vi skriva ut henne. Att se en sådan förändring från att ett barn är döende till att det åter är fullt fungerande och i princip som vanligt igen (om än med mycket kort frisyr) är en fantastisk upplevelse och något av det mer upplyftande man får vara med om som doktor.



Strax före operationen, medvetslös.


Under operationen.


En vecka efter operationen, på väg hem.
Osteogenesis imperfecta

I Nepal är det betydligt mer vanligt med frakturer mitt på lårbenet än vad det är i Sverige. Det brukar behövas ett trauma med relativt hög energi för att det starka benet ska brytas och i Nepal uppkommer detta ofta på grund av att så många människor, unga som gamla, klättrar mycket i träd för att hugga ner blad till foder för sina djur och att de då faller från höga höjder. Det är också vanligt att man faller i de branta bergssidorna och ådrar sig frakturer. För ett par veckor sedan blev det dock uppenbart för oss att det inte alltid krävs stora krafter för att ett lårben ska gå av….


Lårbensfrakturen på röntgen

Då kom en 16-årig flicka in till sjukhuset som suttit på en liten pall, bara ca 20 cm upp från marken, när den plötsligt rämnade och hon föll till golvet. Även detta lindriga trauma gjorde att höger lårben bröts rakt av. Det visade sig sedan att hon tidigare också haft en lårbensfaktur på vänster sida, en trolig underbensfraktur tidigt i barndomen och ett underben som haft ett avvikande utseende efter ett lätt trauma. Hon hade också en del andra tecken som tydde på att hon har relativt mild form av en ovanlig, medfödd sjukdom som heter Osteogenesis imperfecta och som innebär att man inte kan bilda ett starkt skelett utan väldigt lätt får frakturer. Hon ligger nu, liksom ett par andra patienter för tillfället, i sträckbehandling för att rätta till felställningen i låret och få en bra läkning.

Undernärd igen och slapp i muskulaturen

I mars kom den här lilla flickan undernärd till sjukhuset. Hennes mamma hade varit sjuk och mist mjölkproduktionen och flickan hade under en lång tid bara fått risvatten. Det blir man inte stor och stark av! Hon var inlagd först på sjukhuset och sedan på näringscentret under en ganska lång period och ökade då fint i vikt. För ett par veckor sedan kom hon så åter till vår mottagning för uppföljning. Det visade sig nu att hon gått ner ett kilo i vikt och inte gjort några motoriska framsteg senaste månaderna. Hon kan fortfarande inte sitta självständigt eller krypa fastän hon är ett år. Flickan är dock glad och nöjd och har lärt sig säga några få ord. Det är inte alltid lätt att veta vad som är orsak och verkan i en sådan här situation. Är det undernäringen som gett henne motoriska bekymmer eller är det en sjukdom som ligger bakom både hennes motoriska senhet och hennes dåliga viktuppgång?


Enormt stor och vacker fjäril

Det finns en sida hos Erik Böhler som kanske inte alla känner till och som har inspirerat oss att se saker från en liten annan sida här ute. Han är passionerat intresserad av insekter av alla de slag och har samlat många av dem på bild. Detta har gett oss inspiration att, så långt det varit möjligt, försöka se på alla små kryp som figurerat i och utanför vårt hem med mer av intresse och mindre avsky. Vi har nu också fått en liten samling ”kryp vi inte har hemma- mapp” i vår dator. För några kvällar sedan fick vi belöningen för vårt tålamod med myror, spindlar, ödlor och diverse andra små vänner, när denna gigantiska och fantastiskt vackra fjäril

slog sig ner på våra kläder och händer när vi var på väg hem från en avskeds-Momo-fest (en speciell rätt med ångkokt kött i deg – väldigt gott) en ganska sen kväll.



Inte flygtåget direkt…
Efter ca fem månaders arbete på sjukhuset, många nya vänner där och i kyrkan, korta och lite längre vandringar i vacker natur, ett hem där Samuel lärt sig gå, klättra, kasta sten mm var det så dags att börja bege sig hemåt Norden igen. Som vi skrev i det senaste brevet så är den närmaste flygplatsen, 4 timmars vandring bort, stängd för reparation så vi hade några olika alternativ för hur vi skulle ta oss till Kathmandu. Inget av dem kändes direkt smidigt får vi väl tillstå. Till slut bestämde vi oss för att gå till nästa flygplats för att undvika de farliga och ofta avstängda vägarna och en bussresa på nästan ett dygn i monsunvärmen och –fuktigheten med en 1,5-åring.
Vi gav oss iväg vid 5-tiden på morgonen. En av de två som skulle gå med oss och hjälpa oss med packningen kom först inte, regnet fullkomligt forsade ner och innan vi knappt kommit utanför sjukhusområdet var fötterna genomgeggiga. Det kändes som ett hopplöst projekt vi gett oss in på när vi sakta begav oss uppför den branta bergssidan. Så småningom anslöt dock den andre bäraren, regnet lättade och benen kändes starkare. Fram till lunchtid blev det en ganska behaglig vandring upp till Patale, ca 1500 höjdmeter över Okhaldhunga.
Sedan kom den verkliga utmaningen! Himlen öppnade sig igen, regnet forsade ner och vi visste att vi var tvungna att gå åtminstone drygt fyra timmar till innan vi kunde stanna för att sova. Tre av de timmarna gick rakt nedför, på glashala stigar. Vi var ganska darriga i knäna, men glada och tacksamma att ingen skadat sig allvarligt, när vi kom ner till botten av dalen och vände uppåt igen, nu ivrigt påhejade av de blodiglar som hungrigt väntade på oss på stigen.


Lars Even & Samuel i regnet.

Vi var glada när vi nådde fram till Gharma där vi stannade över natten. Vilken annorlunda vandringsupplevelse det blev nästa morgon när vi steg upp väldigt tidig, gav oss iväg medan stjärnorna fortfarande lyste från en klar himmel och luften var klar och ljummen! När solen så småningom steg visade det sig att vi var i en dal som var väldigt vacker, där fattigdomen inte verkade så påtaglig som på många andra ställen och med ett av Himalayas berg i bakgrunden. Det blev en väldigt fin avslutning på vår vandring och det var perfekt väder också för flygtrafiken så vi kom iväg under förmiddagen. Nu befinner vi oss i Pokhara för ett par dagars semester innan det åter bär av mot Kathmandu och vidare hemåt.

Vi är oerhört glada och tacksamma för den tid vi fått ha i Okhaldhunga, allt vi fått lära oss, alla människor vi lärt känna. Tack för de förböner vi fått under vår tid där ute, de har behövts och vi känner att vi blivit rikt välsignade. Nästa Okhaldhunga times kommer nog i oktober om vi får gissa, då det åter är nordbor på plats där ute.

Vi lämnade sjukhuset med två väldigt duktiga kollegor, dr Bhim och dr Sarwani och är övertygade att de kommer att fortsätta ett mycket bra arbete de kommande månaderna. Den tidiga morgonen när vi drog iväg därifrån stod också den nye direktören där och sa adjö. Vi skrev i förra brevet att vi tror att han är rätt man på rätt plats och det har vi nu än mer belägg för. Han har en starkt tjänande och samtidigt ledande ådra och har hittills visat prov på mycket klokhet och initiativkraft i arbetet och privat är han en glad, inlyssnande och fin människa. Vi är väldigt glada att han är kvar där ute nu.

Sjukhusdirektör Tuk Bahdur Harijan

Allt gott till er alla!
Hälsningar
Lars Even, Amanda och Samuel
 

Juli 2009

Hej vänner!

Det är en ära för oss att få överta redaktörskapet för Okhaldhunga times för ett par månaders tid medan Kristin och Erik är i Norge och vi hoppas kunna ge er en liten inblick i hur arbetet fortskrider efter det att de åkt. Tomrummet blev stort såväl i arbetet på sjukhuset som i vår vardag när vi en tidig morgon i slutet av maj vinkat farväl till våra vänner och Samuels ”extra-besteföräldrar”. Livet här kring Okhaldhunga sjukhus upplever vi som en tätt sammankopplad enhet mellan sjukhusarbete, församlingsgemenskap och nära relationer grannar emellan. Många av människorna vi lärt känna dyker upp inom flera av dessa områden. Ni har säkert haft en aning om detta förut, men Erik och Kristin har en väldigt central plats i denna enhet och många uppgifter de har blir än tydligare när de är borta. Vi har dock blivit väl mottagna även av andra än Kristin och Erik här och då den första ihållande tystnaden efter deras avfärd klingat av har dagarna och arbetet börjat ta en lite ny, men bra form. Vi har en god support här av människor som vi tycker mycket om och vi skulle vilja presentera några av dem för er. Det finns förstås många fler, men här är ett par vi fångat på bild.


Dr Bhim

En ung man från mycket fattiga förhållanden som fått sin utbildning betald med missionspengar hela vägen upp till sin läkarexamen. Nu arbetar han i Okhaldhunga under ett år och gör ett fantastiskt arbete. Han har sedan läkarutbildningen även varit på Tansens missionssjukhus ett år och där samlat på sig en hel del erfarenhet, och är nu, trots sina unga år och korta arbetslivserfarenhet mycket duktig. Utan honom hade vi haft väldigt svårt att klara vårt arbete sedan Erik reste.

Syster Bishnu

Har arbetat under många år på sjukhuset som sjuksköterska. På senare år har hon även gått en kortare vidareutbildning för att kunna utföra anestesi i samband med våra operationer. Det är ovanligt med nepaleser som utbildar sig sent i livet men Bishnu som är 55+ utgör ett gott undantag och gör en väldigt värdefull insats på sjukhuset.


Ny familj
Sedan långt innan vi kom till Okhaldhunga har en liten 2-årig flicka varit centrum av mångas tankar och funderingar på sjukhuset. Hon var själv inte sjuk, men hade en psykiskt sjuk mor som under lång tid gett uttryck för att hon inte kunde ta hand om sina barn och att hon väldigt gärna ville adoptera bort dem. Efter en tragisk olycka med flickans yngre syster blev behovet av en ny familj än mer akut och Kristins kollega Anzu på social service kontaktade församlingen för att be för en ny familj till flickan. Knappt en vecka senare kom bönesvaret i form av ett par i kyrkan som inte kan få egna barn som gärna ville adoptera henne. Hon ses nu glad och sprallig i kyrkan varje söndag och både hennes och hennes biologiska mors situation har betydligt förbättrats.


Två med dubbel otur

En liten pojke på 10 månader kom till sjukhuset med ett pungbråck som plötsligt hade försämrats. Han var akut dålig och vi bestämde oss för att operera omgående i tron att det var en bit av hans tarm som blivit inklämd i bråcket och blodcirkulationen avsnörd. Det visade sig att det visst var en del av tarmen som hade fastnat, men att den delen var en inflammerad blindtarm! Han hade alltså blindtarmsinflammation i pungen, vilket är väldigt ovanligt. Operationen gick bra och han blev av med både sin blindtarm och sitt bråck. Efter lite problem med en mindre hudinfektion i operationsområdet är han nu utskriven från sjukhuset.


En annan pojke på 12 år låg inlagd på sjukhuset sedan ett par dagar när vi kom i mars. Han hade fallit och fått en fraktur i lårbenet. På många sjukhus opereras detta och man kan komma på benen ganska fort men här har vi inte den möjligheten utan patienten behandlades med sträckläggning under lång tid. När bilden här togs var han äntligen på väg hem efter sex veckors totalt stillaliggande i sträck och så ett par veckors träning med kryckor. Han hade då ytterligare flera veckor framför sig då han inte fick belasta benet. Igår kom han in till sjukhuset igen efter att åter ha fallit och slagit sig så svårt att frakturen gått upp. Nu har vi sedan hans senaste behandling haft besök av en ortoped från Kathmandu som dels är beredd att operera honom i Kathmandu om hans föräldrar har råd till detta, dels har kunnat ge oss lite råd så att vi här kan göra en lite enklare form av operation som också kan göra att konvalescenstiden blir betydligt kortare än den var sist. Det känns ju bra mitt i allt.




Monsunen är här

Det här är väl klädseln vi alla önskar oss just nu, gummistövlar och inte så mycket annat. Det regnar och är lerigt på stigar och vägar och mellan regnen är det varmt och fukten stiger snabbt. Det är fantastiskt frodigt, grönskande och vackert och vi njuter redan av mango, licthi och bananer och snart är det majsen och persikornas tur. Regnet är ju absolut nödvändigt för det nysådda riset och hirsen så vi är glada för det men det ger oss som småbarnsfamilj extra utmaningar – det är i stort sett omöjligt att få tygblöjorna torra!
Monsunen gör också att det är extra svårt att färdas i området och det tillsammans med att människor har det väldigt hektiskt med ris- och hirssådd gör att beläggningen på sjukhuset är rekordlåg, ca hälften mot vad den var för två veckor sedan. Vi är väldigt glada att vår nya sjukhusdirektör Tuk Bahdur Harijan hann komma för ett par dagar sedan för nu stänger flygplatsen på obestämd tid pga regnen och behovet av renovering. Tuk har fått ett varmt välkomnande här och vi tror redan starkt att det är rätt man på rätt plats.

Sten på bördan

Det är många i Okhaldhunga som hanterar sten på olika sätt. På några tomter ovanför sjukhuset gräver man ut all sten ur jorden för att ha redo för försäljning inför de eventuella nya sjukhusbyggnaderna och längs vägarna bärs det sten till nya vägkanter. Det är ett otroligt tungt och slitsamt arbete. Härom veckan kom en ung man som också såg ut att bära på en tung börda. Han var 19 år och vägde 28 kg när han kom in. Han hade varit sjuk i ett drygt år men inte sökt sjukvård förrän nu. Det visade sig att han var svårt sjuk i sina njurar och vi trodde att vi skulle behöva remittera honom vidare till ett större sjukhus i Kathmandu. Vid ultraljud visade det sig dock att han hade en urinblåsesten och vi bestämde oss för att operera den här. Det var en sten av stora mått, nästan 10 cm lång, som gett ett ökat tryck upp mot njurarna och han blev snabbt bättre när denna opererats bort.
Inte en dans på rosor
Vi är väldigt glada och tacksamma för allt som vi får vara med om här. Beskrivningarna ovan har gällt patienter där det för det mesta gått väl och där vi fått sett ett tillfrisknande, men det är ju inte alltid så. Det är många patienter som är obotligt sjuka eller åtminstone inte kan botas på vårt sjukhus och där släktens resurser inte räcker för att ta dem till ett större sjukhus, som bärs hem för att dö i sina hem. Flera patienter, både gamla och riktigt unga har dött på sjukhuset sedan vi kom, alltför illa där ann för att kunna räddas. På sjukhusen i Sverige och Norge så är det ju, tack och lov, en relativt ovanlig sak att bevittna åtminstone unga människors död så det är något vi är ganska ovana vid. Här är det annorlunda. Det är spännande och utmanande men ibland ganska tungt att få var med och göra det lilla vi kan för att hjälpa människor här, och det är gott att ha Gud att gå till både i vardagen och när det känns alltför svårt.
Med vänliga hälsningar
Lars Even, Amanda och Samuel Övregaard
 

Juni 2009

Kjære venner

Dette blir den siste utgaven av Okhaldhunga Times vi skriver på en stund.
For nå er vi på vei til Norge, hvor vi skal være fram til oktober. Den
første tiden vi er borte fra Okhaldhunga vil Lars Even og Amanda Øvregård
være der som gode støtter både for sykehus og kirke. Så neste utgave av OT
vil ha ny "redaksjonsstab", vi ønsker dem lykke til!


På tur til Norge

Vi starter ut med godvær og utsyn mot vest og de fjellene vi skal passere
den første dagen.

På turen møter vi tre nye områder der vi har landsbyhelsearbeid. Kvinnelige
medarbeidere  får utdelt sin uniform- sari og sin jordmorkoffert.

Innholdet i jordmorkofferten blir undersøkt.

"Gledesgløttet", da vi etter 4 dagers vandring hadde gått gjennom hele
Okhaldhunga fylke mot vest, så vi grensebyen i nabofylket Ramechap.

I en av kommunene var vi med på å åpne et 3-dagers kurs om Familievold. Vi
har engasjert en advokat til å være med å holde kurs.  Ledere i kommunen og
utvalgte lærere og ledere fra alle partier deltok. Det samme kurset skal
gjennomføres i alle de tre nye kommunene.

Noen av våre mange medpassasjerer under den 12 timer lange bussturen til
slutt. Nå kjenner vi alle fjellene mellom Okhaldhunga og Kathmandu.


Vaksineforskning

Vi har jo alltid ønsket at Okhaldhunga Sykehus kunne være et sted der ny og
nyttig kunnskap blir utviklet, altså et sted for forskning. Nå har vi fått
en solid partner, og er i gang!

Nepal planlegger å utvide det nasjonale vaksineprogrammet til også å omfatte
"pneumokokker". Det er bakterier som forårsaker lungebetennelse og mange
andre alvorlige sykdommer. Problemet er at det finnes over 90 typer
pneumokokker, og ingen vaksine virker  mot alle. Oxford Universitet i
England samarbeider med Nepal om å kartlegge hvilke typer som er vanligst
her i landet. Som partnere ville de ha med et sykehus i Kathmandu (Patan),
og et på landsbygda, for bakteriestammer varierer fra sted til sted.
Okhaldhunga ble valgt til å representere landsby-Nepal.

Så et team fra Oxford kom hit nå nylig. Sammen med vår stab samler de
bakterieprøver fra nesen på hundrevis av småbarn. Når vi slik får vite
hvilke pneumokokk-typer som dominerer her, kan helsemyndighetene i Nepal
tilby befolkningen en vaksine som er skreddersydd for nepalesere på
landsbygda. Senere vil det bli aktuelt å følge med på om pneumokokkene her
forandrer seg når de kommer "under press" fra den nye vaksinen. Okhaldhunga
og Oxford har tenkt å gå sammen om å finne ut det også!

Først blir foreldrene intervjuet. De får informasjon om hva som skal skje,
og hvorfor.

Så tas en bakterieprøve fra nesehulen med spesielt utstyr.  Den må
undersøkes nøye.


Trafikkulykke

Distriktet vårt har ikke akkurat mye trafikk, men likevel har vi allerede
hatt flere ulykker. For få uker siden skjedde det i Tekanpur, landsbyen på
den andre siden av dalen fra her sykehuset ligger. En traktor med
tilhengeren full av passasjerer rullet fra veien og nedover i maisåkeren
under. Sykehuset ble satt i alarmberedskap, og sju stykker ble innlagt. De
fleste hadde mindre skader, men en ung mann viste alle tegn på lever-ruptur,
med alvorlig blødning i bukhulen. Han hadde blitt kastet mot et tre da
traktoren rullet rundt. I slike situasjoner er det oftest lite en kan gjøre,
annet enn på høyt spesialiserte avdelinger. Vi ble enige med de pårørende om
at vi skulle forsøke en operasjon, i et fortvilet forsøk på å se om
blødningen kunne skrive seg fra et sted vi kunne lukke. Det gikk ikke. Halve
leveren var knust, og det blødde fra "alle steder". Han døde få timer etter
operasjonen.

Traktoren trillet av veien og landet i en maisåker, vi kunne se den fra
sykehuset.

Det skal ikke mye trafikk til, før liv går tapt.


Ny direktør

Endelig! Etter at Indra Tamang forlot Okhaldhunga i februar, har det vært en
lang prosess for å finne den rette mann til direktørstolen.  Rett før vi
forlot Okhaldhunga ble Tuk Bahadur Harijan utnevnt.

På vår gjennomreise i Kathmandu på vei hjem traff vi ham og kona, Chandra.
Vi trakk oss tilbake til et bortgjemt leprasykehus i to dager for å bli
kjent, og å gjøre dem kjent med Okhaldhunga. Han vil tiltre 1. juli. Han har
ingeniør bakgrunn og har jobbet i mange år med ledelse i en kristen
organisasjon.

Vår nye sykehusdirektør, Tuk, deler tro og visjoner med UMN og oss. Vi ser
fram til et spennende samarbeid og vi takker Gud for ham og hans kone
Chandra.

Dere vil bli bedre kjent med dem i tiden framover.


Mye å stri med

Hvis pasientene hadde hatt ett problem hver, ville det vært greit å være
doktor. Men slik er det ikke i Norge, og enda mindre her.

Moren til to år gamle Reksana har tre andre småbarn hjemme og bor langt
unna, så hun ventet i det lengste med å komme til sykehuset. Først falt
småjenta ned en klippevegg og skadet et ben. Så fikk hun dysenteri, og etter
hvert økende lammelser i hele kroppen. Det gjorde henne underernært, og da
hun så også fikk en alvorlig lungebetennelse, tok moren henne slutt på
ryggen den lange veien til sykehuset. Hun ville bare ha noen piller for å få
jenta frisk, og så gå rett hjem til de andre små. Hadde ikke tid til å bli
lagt inn.

Men for oss var det tydelig at en lengre sykehusinnleggelse var nødvendig.
Det krevde lange overtalelser. Og det var vanskelig, særlig fordi vi lenge
ikke kunne gi dem noen klar diagnose. Men moren ville satse på jenta si, og
ble. Først fikk hun ekstra oksygen, og etter uker med medisiner og etter
hvert innsats på Ernæringssenteret, kom hun seg. Etter hvert gikk lammelsene
tilbake, og vi forsto at hun hadde hatt Guillaine-Barre's Syndrom, som er en
forbigående nerveskade som kan oppstå ved alvorlige infeksjoner.

Ernæring er viktig for alle syke barn.

Mamma'er vet det.

Når vi ser det første smilet vet vi at slaget er vunnet.

Her kom det!


Bryllup

Okhaldhunga team synger for Bimala og Jibon som får hverandre i Beautiful
Gate Church.

Noen som har lest Okhaldhunga Times gjennom flere år vil kunne huske henne
vi omtalte som Huldra. Hun er nå helt frisk. Hun har fullført sin
hjelpepleier utdannelse og har arbeidet som frivillig i Sathi Sewa i
Kathmandu som tar seg av pasientene vi sender til Kathmandu. Hun er en flott
kristen jente. Sammen med Beautiful Gate Church (som driver Sathi Sewa) har
hun besøkt et område langt utenfor Kathmandu. Der den første kristne
nettopp er døpt. Jibon heter han og her fikk han Bimala som sin kone. Vi
gleder oss med Bimala og ber Herren velsigne livet til Bimala og Jibon og
Asrong landsby som han kommer fra, der de skal bo.


Besøk

Indra Napit er ortopedisk kirurg på et lepra sykehus i Kathmandu, og leder
av Nepal Kristne Legeforening. Samme prøver vi å bygge opp et nettverk av
misjonssykehus i Nepal.

Indra var på et 10-dagers besøk for å hjelpe oss med vanskelige ortopediske
pasienter. Det ble mange store operasjoner. Nyttig for pasientene, og svært
lærerikt for oss. Her opererer han sammen med dr. Amanda.


Boka er kommet til Norge!

"LIFE in Okhaldhunga Hospital", Erlend Berges fotobok fra livet rundt
sykehuset, kan nå bestilles fra Normisjons Hovedkontor, og vil bli i salg på
Generalforsamlingen. I løpet av sommeren og høsten vil vi treffe mange av
dere, og har boka med for salg. Dette er en fotobok i særklasse!


Jaya Messiaha!

Kirken sender med oss sine gode ønsker til Kirken i Norge på vår siste
søndag sammen med dem

Hilsen Kristin og Erik
 

Mai 2009 

Kjære venner

Har dere hatt en god påske? Det har vi. Som ved alle andre påskefeiringer
her i Okhaldhunga sto gudstjeneste "på steinen" ute på markene tidlig
påskemorgen i sentrum. Denne gangen hadde menigheten her besøk fra Norge. Og
gjestenes hilsen minnet oss om at Guds Kirke når jorda rundt. Så slik sola
sto opp midt under vår gudstjeneste, slik ruller påskemorgen fra øst mot
vest, og når fram til Norge fire timer etter vår feiring. Vår lille menighet
er ikke alene, vi er et ledd i en kjede som omslutter hele jorda.

Bli med oss i den antagelig aller eldste påskehilsen:

Kirken i Nepal: "Herren er oppstanden."

Kirken i Norge: "- Ja sandelig, Han er oppstanden!"


Sumita Magar

I forrige nummer skrev vi om lille Sumita med brannskader på langt over
halvparten av kroppen. Hun overlevde mot alle odds en måned her hos oss, og
vi hadde begynt å få håp om at hun ville ble frisk nok til å kunne få de
nødvendige hudtransplantasjonene i Kathmandu. Det gikk ikke slik. Hun fikk
en svær mageinfeksjon med diare, og døde. Hun var en tapper jente som hele
sykehuset ble glade i.

Apropos Sumita, så har vi fått spørsmål om vi ikke er for slepphendte med
personopplysninger om pasienter i Okhaldhunga Times. Det er et naturlig
spørsmål, og vi vil prøve å svare på det:

For det første: Alle navn vi oppgir i OT er virkelige. Det kjennes ikke
naturlig å oppgi fiktive navn her.

For det andre, og viktigere: Folk i utkant-Nepal har et annet forhold til
hva som er følsomme personopplysninger, enn det vi har i Norge. Det er
ingenting vi skriver om i OT som ikke er alment kjent, både blant pasienter
og stab på sykehuset og i deres egen landsby. Folk her vet mye om hverandre,
setter pris på det, og anser det som naturlig. Men det er også ting de
ønsker å holde skjult. Det hender ikke så sjelden at vi kommer over slik
informasjon. Da snakker vi ikke med andre om det, og skriver heller ikke om
det i OT. Hovedformålet med å sende ut OT er å bygge broer. Derfor vil vi at
dere skal bli kjent med virkelige mennesker her.


Nær liv og død

I arbeidet på sykehuset her kommer vi ofte nær døden, som i historien over.
Men livet kommer også nær, og da berører det oss:

I forrige uke kom det inn en 8 år gamle jenta med hodeskader etter å ha falt
ned fra andre etasje og på et steingulv. Hun var bevisst de første timene,
men så ble hun gradvis fjernere. Midt på natten var jeg oppe og så til
henne. Da var hun klart dårligere, og med pupiller som reagerte dårlig på
lys. Klare tegn på økt intracerebralt trykk, og utsikter til å dø av det i
løpet av svært få timer hvis vi ikke prøvde å operere. Det er skummelt å
operere inne i hodet på små barn. Men nå har vi gjort det to ganger
tidligere her, og det har gått bra.

Så vi ga narkose, boret to hull i hodeskallen, og kom inn på en diger
blodansamling. Borrehullene ble forstørret og blodet sugd ut, så ble såret
lukket.

Neste dag var hun bevisst, og snakket enkeltord. Dagen deretter snakket hun
ordentlig, og nå snakker, går og spiser hun!

Fantastisk morsomt, og en veldig glad pappa som har vært med på det hele, og
bodd hos datteren på vårt lille "Intensivrom" sammen med fire andre
pasienter. Det er jo ikke første gang vi har opplevd dette, men det er
utrolig fint å være med på, likevel. Det blir jo en stor sykehusregning som
de neppe greier å betale, så mye av det må dekkes av pasientstøttefondet.


Blodgivere og medisiner

Men sykehusdrift er ikke bare dramatiske pasienthistorier. Mye er basert på
at rutinene fungerer. Og gode rutiner forutsetter gode medarbeidere. Vi må
få presentere dere for noen av dem her:

Det finnes naturligvis ingen blodbank på vårt lille sykehus. Men
blodoverføringer er svært ofte nødvendige, siste måned har vi overført
gjennomsnittlig en enhet blod per dag. Det er pasientenes egne pårørende som
må bidra som blodgivere. Hvis deres eget blod ikke er samme type som
pasientens har vi et register over blodtypene til sykehus stab og studentene
på helseskolen rett i nærheten. (Eller våre utenlandske gjester, de stiller
villig opp!)


Khamal og Rajendra er våre laboratorieteknikere.

En viktig del av deres jobb er å motivere pårørende til pasienter til å gi
av sitt eget blod, mange er redde for det.

Her er det Khamal selv som gir blod. Dette bildet henger på veggen på
laboratoriet, og han bruker det for å vise pårørende at det ikke er farlig,
"Jeg har gjort det selv, og se, jeg smiler"!

Phanindra Dani er ansvarlig for sykehusets medisinlager. Han har den
ordenssansen som skal til.

Vi er glade for å ha så mange solide og arbeidsvillige medarbeidere. Det er
de som driver dette sykehuset, vi utlendinger er her for å hjelpe til.


Samicha Pariyar i Ernæringssentret

er en av våre minste små. Hun kom for en måned siden, da var hun 9 måneder
og veide 2,8 kg! Moren var syk og hadde mistet melken for fem måneder siden
og Samicha hadde vokst opp på risavkok. Det var ikke nok! De første 13
dagene ble hun sondeforet på sykehuset, samtidig som mor ble behandlet. Så
ble de sendt til Ernæringssentret. Nå er mor frisk, melken er kommet tilbake
og Samicha spiser supergrøt, legger på seg og trives. Nå veier hun 4,2 kg.
På ernæringssentret har hun fått selskap av mange andre barn. Alle alvorlig
underernært, men dog litt større en henne. I dag smiler Samicha, og det er
en stor glede.

Samicha, 9 måneder og 2,8 kg

Samicha, 10 måneder og 4,2 kg sammen med sin nye venn Aron, 6 måneder og 4,7
kg nå.

Det kom etter hvert fram at far til Samicha har tre koner.. i samme hus.
Samicha er datter til den første kona, ikke den som kommer best ut. Mannen
er 23 år, og mor til Samicha var 14 år når hun giftet seg med ham. Hun er nå
22 år og har en datter på 5 år også. Kone nummer to har en datter og nå er
kone nummer tre gravid.. De har lite jord og er veldig fattige. Da blir det
ikke mye på hver munn og sjel, når det er så mange å dele både mat og
kjærlighet på.


Bed Kumari,

På vei hjem med en høne og håp om egg.

Bed Kumari er ett år gammel og har vært tre uker i ernæringssentret. Hun var
6 kilo da hun kom, nå har hun lagt på seg en kilo og kan sitte, krabbe og
leke. (sover i kurven på mors rygg)

Mor er forlatt av far og er avhengig av å få arbeid om dagen for mat om
kvelden. Bed Kumari hadde ikke smakt annet enn mais og hirse, mat fikk hun
bare to ganger om dagen.

Vi sendte dem hjem med en høne i håp om det kan bli noen egg som kan styrke
kostholdet.

Nirmala fra ernæringssentret ser dere bak.


Fattigdommens ansikt.

Det er ofte jeg sitter ansikt til ansikt med fattigdommen, et ansikt som
synes å åpne et bunnløst sluk, uten noen rømningsvei. Minate Tamang på 6 år
kom med et stygt albuebrudd. Det var nødvendig å operere og sette inn to
nagler for å få den på plass. Det er en dyr operasjon, så mor møtte
doktorens ord med tårer. Derfor ble hun sendt til sosialkontoret.

Mor har fem barn, den minste har hun på fanget på bildet. Den eldste er 12
år. Mannen hennes dro til India for 4 år siden, for familien hadde så mye
lån. Han kom som snarest tilbake for to år siden og sørget for at det ble et
barn til, før han dro for godt. Pengeutlånerne mistet troen på
tilbakebetaling, så de tok både hus og jord fra mor. Nå bor hun i andres hus
mot å arbeide for dem. Fremdeles har hun mye lån igjen. Hun arbeider lange
dager på andres jord og får 2 kg mais om dagen. Hva er hun i stand til å
betale på en sykehusregning?

En mann som tidligere har vært pasient her møtte henne mens han var på vei
hjem. Da satt hun og gråt. Han tok henne og sønnen med hit. Han dro hjem
igjen med et brev fra oss, og nå har de pengeinnsamling til henne i
landsbyen. De har tusen rupees som mål, det er hundre kroner. Men
operasjonen vil koste rundt ti tusen rupees! Da er det fint at vi har
pasientstøttefondet som mange av dere har bidratt til. Det gjorde det mulig
for gutten å få gjort en slik dyr operasjon her. Operasjonen ble vellykket,
og godt er det. For en fattig gutt trenger sine to arbeidsarmer mer enn noen
andre!

Takk fra Minate for en god arm!

Det er godt når en fattig mor møter en hjelper langs veien som går en ekstra
mil med henne.

Det er også godt når landsbyen rekker ut en hånd til sine egne.

Da vil vi gjerne strekke ut våre hender også.


Kirkebryllup i Ramailo Dada, Lykkens Ås.

Sist søndag var det stor fest, da Morta fra en "dattermenighet" sju timer
nord for oss, fikk sin Ruth fra menigheten i Ramailo Dada. Begge to har
ulykkelige historier bak seg, som har ført dem til tro og et nytt liv. Nå
håper vi de kan bli gode livsvenner, som de kaller det her.

Prestens hovedpoeng i sin hilsen til dem var at de skulle bare ha EN
ektemake. Det er en betimelig påminning her.

En fullpakket kirke var med dem når løftet ble gitt.


Bryllupsmiddagen serveres til 300 mennesker og til" bords" sitter man benket
der det er plass, slik som det var på muren rundt kirken.

En kort gladmelding til slutt: Fra siste uke fungerer alle sykehusets tre
dieselgeneratorer igjen! Med nettstrøm bare noen timer annenhver dag er det
en stor trygghet.

Hilsen Kristin og Erik
 

April 2009

Kjære venner

Nå er det stasjonert så mange nordmenn i Okhaldhunga som det aldri har vært
før. For et par uker siden kom ekteparet Lars Even og Amanda Øvregård hit
med lille Samuel som er ett år gammel. Begge er leger, han norsk (fra Tanum
i Bærum) og hun svensk. De skal være her i seks måneder og jobbe på
sykehuset. Ikke så lett når de ikke har lært nepali, men en lokal tolk vil
holde seg ved deres side. De kommer til å være her mesteparten av de fire
månedene vi selv skal være i Norge i år, så det passer godt. Det er en
støtte som gjør inntrykk, særlig fordi de faktisk skal jobbe gratis her.
Normisjon støtter dem praktisk, men de har tilbudt seg å være her uten lønn.

Forsterkninger

Vi gleder oss over dem alle tre, ikke minst over Samuel som har påtatt seg
rollen som midlertidig barnebarns-surrogat!


Med NORAD på evalueringstur

Mars har vært preget av NORADs evaluering av landsbyhelsearbeidet og
sykehuset. Et team på tre fra Rainbow Academy i India fikk oppdraget av
NORAD. Det var et team med mer erfaring enn de fleste!  Etter to dager på
sykehuset delte vi oss inn i tre team som gikk i hver våre himmelretninger.
Jeg ble med på teamet mot vest sammen med Piere og med Binu som arbeider i
de områdene vi skulle gå inn i.

De kom fra det flate India og hadde erfaring i alt bortsett fra å gå bratt
oppover i 4-6 timer og like langt bratt nedover igjen. Det ble en utrolig
krevende tur for dem alle. Mitt team tilbakela 138.000 skritt i vanskelig
terreng. Det gikk kun på hennes store viljestyrke + mange lokkemidler som
jeg hadde på lur i sekken.

På vei inn i Kalika landsbyen kom en eldre kvinne oss i møte og stoppet oss
helt overveldet. Det var første gang i sitt voksne liv hun så noen hun aldri
hadde sett før! Hun hadde omtrent ikke vært ute av sin egen landsby, og
dette er ikke et sted folk besøker i utrengsmål. Vi traff kvinnegruppene der
som hadde mye vilje og pågangsmot, men bare tre av kvinnene i området hadde
noe skolegang, og like mange hadde vært i Kathmandu. Det av de totalt 40 -
50 kvinnene som var der. Det ble nesten like nytt for oss å være i en slik
liten froskedam der ingen kjente verden utenfor. En opplevelse både for den
gamle damen og for oss og møtes.

Priya Ashvita fra Rainbow instituet i India foran til høyre, med Binu, en
trofast sliter i prosjektet, til vestre.

Child to child class:

På veien inn i Kalika, traff vi mange skoleelever på vei hjem. Av dem var
mange med i "Child to child class" og vi fikk en prat og pust i bakken.

De har fått helseundervisning av prosjektet som de skal lære bort til andre
barn og til egne familier. Vi sjekket negler og fant deres personlig hygiene
topp!

Her har landsbyhelsearbeidet nettopp startet sitt arbeid. Helsestasjonen har
kun en arbeider fra før, hun har kun et tre måneders kurs. Det var ikke rart
landsbyen uttrykte stor glede over å ha fått to helsearbeidere fra
prosjektet i tillegg.

I Palapu, neste stopp, er prosjektet nettopp ferdig med tre år. De har 11
kvinnegrupper der, hvor av 9 er nye etter at prosjektet startet. I hver
kvinnegruppe er det to som vi har trent opp i fødselhjelp + +. De har
helseansvar i landsbyen slik som å lage regler for grisehold (må ha binge)
og latriner, og renhold av stier. De sparer penger og låner ut. Nå hadde de
mye penger på bok og var blitt et reelt alternativ til de lokale lånehaiene.

Prosjektet ansetter alltid en lokal staff fra området. Nå hadde Landsbyrådet
selv ansatt henne etter at proskjektet ble avviklet, og gir henne samme lønn
som hun hadde hos oss. Det viser vilje hos dem selv til å fortsette. Det var
mye oppmuntrende å se, samtidig som kritiske NORAD-øyne kunne se mange
mulige forbedringer. I slutten av april får vi rapporten som kan hjelpe oss
og utforme landsbyhelsearbeidet bedre i neste femårsperiode, hvis NORAD blir
med oss videre.


NORAD dronningene på tur!

I Palapu kom vi til et nylig avsluttet treårs prosjekt, sammen med Binu som
har bodd hos dem i disse tre årene

Det skapte jubel. Mye av takknemligheten til henne kom oss til del i antall
blomsterkranser vi fikk!


Godt og tjenlig vær?

I forrige måned skrev vi om behovet for regn her. I forrige uke kom regnet.
Men er det noen av dere som har "bedt for hardt"? På torsdag ettermiddag ble
det plutselig mørkt, som i skumringen en sen kveld, og regnet dundret. Men
det var mer. Tordenskrall og lyn kom tett, og tydeligvis rett over
Okhaldhunga. Det varte bare få timer.

Den ettermiddagen omkom fem mennesker i vårt distrikt pga lynnedslag. Og så
strømmet det inn med pasienter. Sytten stykker ble innlagt i løpet av en
times tid, alle skadet av lynet. Lynnedslag gir sjelden store brannskader.
De er enorme elektrisk utladninger, millioner av volt og hundre tusener av
ampere, men over svært kort tid. Mindre brannskader derimot, er vanlig. Det
kommer også store og raske trykkendringer, det er jo de som gir
torden-"skrallene". De trykkbølgene kan også gi skader, men er sjelden
dødelige.

Lynnedslag kan gi hjertestans, men oftest bare svært kortvarig. Alvorligere
og vanligere er at hjernen vår jo er en eneste stort system av elektriske
ledninger. De enorme ladningene kan flate ut hele det systemet, og det kan
vare lenge. Da "glemmer" vi simpelthen å puste, og det er farlig. Det er
antagelig den vanligste dødsårsaken. De jeg har sett som er døde etter
lynnedslag har hatt bare ubetydelige tegn til ytre skader. Har de bare
"glemt" å puste?

Det kom altså svært mange pasienter til oss pga lynnedslag den dagen. Alle
hadde vært bevisstløse i over en time, alle var medtatte, og en hadde en
hjerte-arytmi. Mange av dem hadde kraftige øyesmerter, røde øyne, noen med
forbigående(?) nedsatt syn. Ca halvparten hadde mindre, overfladiske
brannskader. Nå, 2-3 dager senere, er de fleste utskrevet i god form. Men
dette er andre gangen vi har en slik stor gruppe innlagt her etter kraftig
uvær på vårparten. Sist var i fjor, da vi også sendte dere bilder av noen
typiske, "fjærformede" brannskader.

Jeg har prøvd å lese meg opp litt om lynnedslag og helseskader, for dette
har vi jo opplevd her før, og jeg har ikke vært borti det i Norge. Det har
ikke vært lett å finne godt stoff om det i lærebøkene. Kolleger, er det noen
av dere som har dere gode kilder?


Brannskade

Men om ikke lynet så ofte forårsaker så store brannskader, så ser vi dem
likevel. Sumita Magar er 10 år. For tre uker siden var alene i huset sammen
med en liten søster, moren var ute for å hente vann. De bor ved et fjellpass
3.000 meter over havet, der kan det være langt til vannkilden.

Uten at hun merket det ble polyester-drakten hennes antent av en gnist fra
ildstedet. Før hun visste ordet av det sto drakten i lys lue. Det er kaldt
der oppe fremdeles, så hun hadde mye klær på, og fikk dem ikke av. En nabo
som arbeidet i nærheten hørte hylene og kom for å hjelpe, men da hadde
klærne allerede smeltet seg inn i huden fra halsen til anklene. Familien bar
henne til sykehuset, og nådde fram hit etter 13 timer.

Hun har den verste brannskaden vi har sett her. Mellom 60 og 70 % % av
kroppsoverflaten er simpelthen brent opp, og blandet med kokende nylon. Det
meste er dype forbrenninger. Huden på hele forsiden av kroppen, fra haken
til tærne, er ødelagt, i tillegg til setet, rundt bena og mye av ryggen.
Bare ansiktet og venstre hånd er uskadet.

Hun fikk intens behandling da hun nådde det lille sykehuset vårt. Slike
pasienter har bare mikoskopiske sjanser til å overleve her, selv på et stort
brannskadesenter har de små sjanser. Det er første gang jeg har bedt til Gud
om at et barn måtte få dø, og få dø fort. Jeg så for meg en mulig vond og
lang dødsprosess. Den bønnen var kanskje feil. I alle fall lever hun ennå.
Hun får fremdeles alt vi kan gi av behandling, hele sykehuset bidrar. Og
faren og bestefaren sitter fastvakt ved sengen, nå på fjerde uka.
Naturligvis har hun kjempeproblemer med infeksjoner. Men smertene er ikke
ille, faste doser med morfin gjør livet levelig. Og hun får full bedøvelse
ved de hyppige sårskiftene.

Samita møter legevisitten med et smil

Hun hilser hver morgen "Namaste" med en frisk og en bandasjert hånd når vi
kommer på legevisitt.

Jeg emailet nylig med en kollega på et stort sykehus i Kathmandu. Han rådet
oss til å ikke prøve å sende henne til dem. De hadde aldri sett noen pasient
med mer enn 40 % brannskade overleve der. Hvis hun overlever de første ukene
vil hun trenge enorme hud transplantasjoner. Det kan ikke vi greie. Men det
finnes et fint, dyrt, tysk-drevet plastisk kirurgisk sykehus i Kathmandu. De
har sagt seg villig til å prøve å gjøre hud transplantasjoner på henne
gratis, hvis vi her i Okhaldhunga får henne stabil nok til at hun kan tåle
det. Nå har vi økende håp om at hun vil kunne bli så "stabil". Vi håper,
sammen med familien. I neste måned vil vi fortelle mer om hvordan det går
med henne.

Det er mange pasienter hos oss nå. En ble satt igjen på en båre utenfor
porten i går. Mer død enn levende. Det viste seg å være en 4 dager gammel
fødsel der den infiserte og nå råtne morkaken ikke var kommet ut. Etter
mange poser blod og utskraping, sitter hun i sengen og spiser nå. Men det
var mye skam og skyld hun også bar på. Det har vi begynt å stelle med i dag.
Vi har mange underernærte nå, etter en lang pause uten. Vi har en tiåring på
15 kilo og en på 9 måneder som veier 3 kg.  Sykehuset er bokstavelig talt
livsviktig for mange. Derfor er det veldig viktig for oss at vi snarest
mulig får ansatt en ny direktør som kan tjene sykehuset her. Akkurat nå blir
stillingen utlyst på nytt.

Sabitra er 10 år og veier 15 kg. Hun har tuberkulose i magen, og trenger
både medisiner og riktig mat. Nå har hun flyttet fra sykehuset til
ernæringssenteret for å fetes opp. Det trengs.

Hilsen Kristin og Erik
 

Mars 2009

Kjære venner!

Det er tidlig morgen klokka fem, men de ivrige sjefsredaktørene av Okhaldhunga Times er i full gang. For plutselig bød det seg en sjelden anledning: Strømmen kom på! Så det gjelder å bruke sjansen, her skal det bli nytt nummer av Times:



Tur

Vi har vært borte fra Okhaldhunga halve den siste måneden, på kurs for misjonsleger i Thailand.
 

Siden flyplassen vår var stengt pga utbygging, prøvde vi å ta bussen. Det var en utrolig heisatur ned til første elv, der vi måtte gå en km og krysse elven på en bambus-hengebro før vi møtte veien på den andre siden og fikk en ny buss.

Dette er elven som skiller verdens veinett fra Okhaldhungas veinett.

Derfra kom vi til Kartari som er første store stedet. Der traff vi igjen våre venner Bimala og Ang Doma som hadde reist dagen før oss. De hadde nettopp blitt sendt tilbake fra hovedveien. Den var stengt, - Bandha, - streik. Bussen ville prøve igjen, for ryktene sa vi ville slippe igjennom om natten.

Vi kjørte et par timer, men dermed var det bom stopp og der sto vi sammen med et hav av lastebiler og busser. Det ble en uforglemmelig natt i en trang buss, der Erik fikk gnagsår på knærne og en skrikende unge ved sin side i baksetet hele natta. Utover neste dag ble det klart at det ville bli en langvarig streik. De fleste tok beina fatt for å krysse området ved å gå gjennom junglen i 3 timer og håpe på buss på den andre siden. Vi hadde jo i følge med Bimala og Ang Doma. Ang Doma er den jenta vi plukket opp for tre år siden som krabbet med sandaler på hendene. En jungeltur ville være håpløst for henne. Vi dro tilbake til Kartari.

Der fant vi en privat ambulanse i en medisinsjappe. Pga Ang Dema kunne vi få leie den. Hvis de streikende ser at ambulansen blir misbrukt, blir det bråk. Men vi måtte kjøre østover til Biratnaghar i stedet, der var det mindre farlig. Det var en seks timers biltur. Der er et svært område som en sandørken som biler ikke har kommet over siden i sommer etter den store flommen. Ambulansen hoppet over sanddyner som om vi var en båt på bølger. Den greide det, og ny bil ventet oss på andre siden. Vi kom fram til Biratnaghar klokka 11 om natta. En venn av fetteren til svogeren til han som eide medisinsjappa i Kartari hadde også fikset fire flybilletter for oss fra Biratnaghar neste dag. Det kjentes utrolig å sitte på et fint fly til Kathmandu neste kveld, så vi rakk det store flyet til Thailand!

Ang Doma Sherpa

Noen vil huske Ang Doma som krabbet med sandaler på hendene etter å ha hatt polio?

Hun gjennomgikk mange operasjoner og går nå med en gå-ramme. Her sitter hun i kirken i Okhaldhunga.

Hun ble kristen mens hun bodde i Kathmandu og nå bodde hun i kirken i Okhaldhunga i noen dager før hun igjen reiste til Kathmandu. Der skal hun gå på et halvt års skredderkurs for å kunne livnære seg på å sy skoleuniformer hjemme i landsbyen sin. Hun er blitt en bevisst og tydelig jente som vet hva hun vil. Hun er alene som kristen i sin landsby, men det har hun styrke til å greie.

- Og takket være Ang Doma kom vi oss til Kathmandu i tide med ambulansen!


Thailand

Fra Kathmandu til konferansen i Thailand reiste vi sammen med to gode nepalesiske legevenner. Vi har fått midler fra Oslo kristelige legeforening til dem så de kunne få være med på denne flotte samlingen. Det er nesten fire hundre misjonsleger fra hele verden som samles til intens faglig oppdatering, og fellesskap og oppmuntring. Kollegene Indra Napit (leder i Nepals Kristelige Legeforening) og Tul Pun som har jobbet hos oss i Okhaldhunga det siste året fikk møte et sjeldent felleskap over landegrensene, fra 43 ulike land, og nesten like mange konfesjoner og medisinske fagfelt.

Kollega Indra Napit fra Nepal hadde med seg familien sin på konferansen.

Doktor Tul Pun stående sammen med ”bestefar og bestemor” bak.

Kollega Tul Pun viser sine ferdigheter i hjerte-/ lunge-redning for dr. Marvin, nestor i amerikansk kristelig legeforening og professor emeritus i barne-anestesi.


Røntgen

Nå har vi fått reparert rtg.-apparatet, etter en måned uten. Det var en stor lettelse, og alle som har ligget i strekk med brukne ben får vite hvordan de ”ser ut inni”.


Baby boom

Vi er inne i en skikkelig baby-boom her nå. Antall som føder på sykehuset stiger bratt, antagelig mye fordi myndighetene nå betaler en stor del av sykehusregningen for alle fødende. Så det betyr at færre føder hjemme av økonomiske grunner, og det er flott. Faktisk det første virkelig gode resultat vi har merket av det nye maoist-styret her i landet. Det betyr en god del mer arbeid på sykehuset, men det er jo av det mest livsvennlige vi gjør, så vi gleder oss.

Alle disse sju ble født på sykehuset på samme dag i forrige uke. To tvillingpar i første rekke.


Gjeste boom


Det er ”boom” med gjester også. I løpet av forrige uke var alle disse tjue på besøk hos oss. Fint med gjester, ikke minst fordi fem av dem gjorde tjeneste som Blodbank!


Ny Bærumslege til Okhaldhunga!

Bærum er ikke den kommunen som har sendt ut flest misjonærer. Men nå har det seg slik at de samler seg i Okhaldhunga. Den 2. mars lander Lars Even Øvergård, barnelege fra Tanum i Bærum, i Kathmandu sammen med sin svenske kone Amanda (også lege) og deres sønn Samuel. De kommer hit midt i mars og skal gjøre tjeneste her i 6 måneder og dekker opp for oss store deler av den tiden vi er i Norge i sommer!

Følg med i neste nummer, da vil Okhaldhunga Times la dere få møte dem.

Og til slutt: Det er tid for å så maisen her nå. For at de små spirene skal klare seg trengs den lille vinter-monsunen som pleier å komme på denne tiden. Men været er fullstendig tørt. I kirken ber vi om regn. Vær gjerne med oss å be om det.

Hilsen Kristin og Erik
 

Februar 2009

Kjære venner!

Livets seier!

Ashis Sunivar er født!

Tong Kumari Sunivar fikk sin sønn, 3350 gram, 17.januar!

Etter åtte svangerskap uten noe levende barn og etter at to ektemenn har
gått fra henne av samme grunn, ble den tredje ektemann en lykkelig far og
Tong Kumari en ennå lykkeligere mamma!

Hun ble sydd igjen for å holde på fosteret (cerclage), stadige utfordringer
med blødninger og lekkasjer. Spenningen har vært stor. Hun har vært innlagt
på Mødreventehjemmet vårt i seks  måneder.

Hele sykehuset jublet da hun ved egen kraft fødte en flott sønn en uke etter
at stengselet ble fjernet.

Og gutten fikk navnet Ashis, - Velsignelse


Maskinenes nederlag

Samtidig har vi nederlag på det mekaniske plan. Alle maskiner har samlet seg
mot oss. Kraftverket rasjonerer på strømmen, det betyr at vi har tre timer
strøm annenhver dag. Vi hadde tre generatorer. Først gikk den store, den
trenger en del fra Kina, som lar vente på seg. Sist uke gikk den andre
generatoren. Den siste er bare til nødsbruk nå.  På mandag smalt og røk det
i rtg apparatet. Vi trenger servicemann fra Kathmandu, vi trenger deler, men
nå reparer de flyplassen, så den er stengt i en måned!  Heldigvis har vi
penger fra NORAD på årets budsjett til nytt rtg. apparat.

Når det er så sjelden strøm får vi også sjelden kontakt med tårnet som
sender oss ut på internett. - Så nå sitter vi midt mellom de forgjenglige
maskinene og ser hva som er igjen av livet når ingenting virker.

Han hadde uflaks og falt ned fra et tre dagen etter at rtg apparatet vårt
gikk i stykker. Å skulle trekke på plass brudd uten å kunne ta rtg bilde før
og etter er lite stas, både for lege og pasient.


Ledig pensjonist / volontør med teknisk bakgrunn?

Som dere skjønner har vi problemer med det tekniske anlegget på sykehuset.
Nå lurer vi på om det finnes en teknisk kyndig pensjonist der vest, som
kunne tenke seg å komme ut hit i noen måneder? Vi har folk i
Vedlikeholdsavdelingen her som er dyktige med praktiske ting, men de har
liten teoretisk bakgrunn. Det er særlig to ting vi gjerne skulle hatt ut en
korttids-medarbeider for å se på:

* Det elektriske anlegget her trenger en gjennomgang og vurdering. Det
er bygget opp etter bit-for-bit-metoden gjennom mange år, og kan ha store
svake punkter.
* Vi planlegger et nybygg for å øke sengekapasiteten. Arbeidet vil bli
ledet av en lokal ingeniør, men vi skulle gjerne hatt en erfaren fagmann til
å følge med fra dag til dag.
 

Kanskje noen av dere kjenner seg igjen, eller kjenner noen som gjør det?


Sjefen går

Tristere enn maskinsvikten er at Direktør Indra Tamang, har sagt opp sin
stilling! Mange kjenner ham fra i sommer da han besøkte Norge. Etter
konflikten sist sommer har han vært utsatt for et veldig press fra mange
kanter. Han har fått seg en god stilling i World Vision i Jumla, langt vest
i fjellene. Han forlater oss i april og vi vil savne han som direktør og
venn.

Stillingen som direktør her lyses ledig nå og det er vår store bønn at vi
får rette mann/kvinne i den stolen.


Julestjernene blomstrer

Julestjerneklubben har ikke gått i stykker. Mange ødelagte liv og familier
er satt sammen.

Sist onsdag var det 25 karer rundt bordet!

I denne uken nå har vi fem nye inne til avrusning.

Kerdar har drukket seg full hver dag siden han var syv år. Derfor har han
ingen skolegang og mye av jorda er solgt. Han reparerte med tre flasker
brennevin om morgenen.

"Etter tre flasker er jeg konge, men når jeg våkner er jeg en hund" Kan han
få et nytt liv?


Okhaldhungas gull

Sisnu, brennelse, det er noe av det beste vi har å by på! I disse solfylte
dagene tørker vi i vårt solartørkeskap. Vi lager en helsesuppe til gravide,
barselkvinner, AIDS pasienter og andre svake. Vi har også fått et marked i
Kathmandu, Folk Nepal!

Kraftsuppe: Olje+ Jwona+ Supermel med soya+ Sisnu+ Egg.

mmmm- for en helsebombe!

 

Aphno FM Okhaldhunga -Vår egen FM i Okhaldhunga

Binu på lufta!


I tre år har planen svevd rundt i luften om å få en lokal FM radio. Først
var det i samarbeid med sykehuset, nå står de på egne ben. I samarbeid med
FEWA radio, kom tårnet opp i disse dager. Noen bærer tar en pust i bakken og
har forventning til radion. Nesten alle bærere har en radio i kurven de
bærer. Hele huset foran masten har de fått leie. Der bor teamet, der er det
studio, resepsjon og kafe for alle som har noe de vil si i Okhaldhunga.

Binu har vært involvert fra først av og ventet lenge uten å gi opp, nå er
smilet desto større!

Hun leder et team av tre lokale ansatte som skal skape en lokalradio som
folk her kan få oppleve som sin egen, slik navnet sier.

Radion hadde en god start, onsdag 28.januar, men etter en halvtime røk den
nye generatoren etter to timers arbeid. Hele generatoren må sendes tilbake
til Kathmandu og en ny må sendes ut hit igjen, men etter det prøver de
igjen! Maskiner passer ikke inn i Okhaldhunga ser det ut til. Det er godt de
har en visjon som holder motet oppe.


Hudkreft

Meth Bahadur og faren hans bor to dagers gange herfra, men har kommet hit
ofte i det siste. Meth har en hudsykdom som gjør at huden hans lett tar
skade av sollys, og slik skade kan utvikle seg til føflekk-kreft, "malignt
melanom". For et par år siden fikk han en skummel føflekk i ansiktet, og en
vevsprøve viste at det var kreft. Hvis han da hadde reist til et
kreftsykehus i Kathmandu for å få behandling, ville han hatt gode sjanser.
De sa de skulle dra, men etterpå viste det seg at faren ikke våget. Han er
fantastisk omsorgsfull, men fryktet med god grunn at behandling på et
kreftsykehus ville ha ruinert familien.

Da de kom til oss etter et års tid, hadde kreften spredd seg til en
lymfeknute på halsen. Nå er det for sent å tenke på behandling for å gjøre
ham frisk. Bare lindrende behandling gjenstår. 

Dødt, råttent vev i svulsten lukter vondt. Da holder folk seg unna, og livet
blir verre for Meth. Med medisiner og skikkelig sårstell kan vi gjøre denne
tiden lettere for ham.


Norge <-> Nepal

Er livet egentlig så forskjellig i de to landene? Noen oppdaterte tall fra
Lancet, et av verdens ledende medisinske tidsskrifter, gir et inntrykk:

* I Nepal dør 46 av 1.000 barn før sin første 'bursdag. I Norge er det
3. Forholdstall: 15.
* I Nepal dør 830 kvinner per 100.000 fødsler pga svangerskapet. I
Norge er det 7. Forholdstall: Mer enn 100!
* Forventet levealder ved fødsel i Nepal er 62 år. I Norge er det nå
80 år.
* CO2 - utslipp per innbgger per år: Nepal: 0,1. Norge: 19.
Forholdstall: 1 / 200!

Men det er ikke bare i CO2-forbruk en nepaleser "tar mindre plass": En
"standard voksen pasient" i Norge regnes vel som rundt 70 kg.

Vi fant på å veie pasientene våre her i en periode, og fant som
gjennomsnittsvekt for voksne:

* Kvinner innlagt på sykehuset: 37 kg
* Kvnner på poliklinikken: 42 kg
* Menn innlagt på sykehuset: 42 kg
* Menn på poliklinikken: 47 kg

Menneskene her tar på alle måter mindre plass enn i Norge. Her er en norsk
doktor i normal størrelse, og står på samme gulv som moren til pasienten som
sitter i senga..

Folk flest her sulter oftest ikke. Men kombinasjonen av hardt arbeid, hyppig
sykdom og mager kost preger livet.


Shanti i kirken


Shanti kom for 5 år siden med japansk encephalitt. Det første året var det
ingen bevisst kontakt å få. Hun var fullstendig lammet. Hun har vært her
regelmessig til opptrening og nå kan hun gå selv, men ønsker fremdeles en
hånd. Hun er bevisst og kommuniserer, men har ikke fått stemmen tilbake.

Nå kommer hun hver søndag til kirken og gleden er stor! Hele familien hennes
ønsker å komme med. Hun blir båret hver søndag i to timer for å komme til
kirken.


Hilsen Kristin og Erik
 

Januar 2009

Kjære venner

Først vil vi sende dere våre aller beste ønsker for Det Nye Året. Når dette
skrives er året helt ferskt, og fullt av muligheter. Vi stuper uti det
sammen med dere!

Vi har hatt en flott julefeiring her. For oss var det aller fineste at vi
fikk besøk av våre sønner Fredrik og Øystein, sammen med deres tre venner.
Så vi var sju nordmenn samlet her, til juletregang rundt et selvsnekret
juletre av bambus og furukvister, sent på julaften. Men selve julefeiringen
her skjer ikke i familien skjød. Den skjer med hele menigheten på tur med
julesanger fra rom til rom på sykehuset, fra hus til hus i landsbyen, og så
til slutt med storsamling i kirken.

Go tell it on the mountain, that Jesus Christ is born.

Det var nettopp det menigheten her gjorde.

I fjorten dager gikk menigheten på tur for å besøke alle kristne hjem, med
julesang og dans.

Mange naboer fikk høre om Han som er født, for første gang og alles hus ble
fylt med juleglede 

Julaften endte store og små i menigheten opp for julesangs vandring på
sykehuset og de kristnes hus omkring. Flokken økte ettersom pasientene
sluttet seg til

Juledag var vi samlet i kirken fra 10 om morgenen til fem om ettermiddagen.
Det var festgudstjeneste, middag til mer enn 300 og festprogram med
sang,dans og drama fra de forskjellige datter-menigheter og gruper.


Det ble en glad og god julefeiring. Og den står i sammenheng med arbeidet
her resten av året. Marias svangerskap hadde klare risikofaktorer. Hun var
en ung førstegangsfødende som fødte etter dårlig planlegging, under
uhygieniske forhold og uten jordmor til stede. Den beskrivelsen passer på
mange. Når Livets Herre sier at "det du gjør mot en av disse mine minste,
gjør du mot meg", så er den sammenhengen lett å se her. Han kunne vært en av
de små, skitne, bleke med lav fødselsvekt, som bringes hit få timer eller
dager etter fødselen. Så Livets Herre hører hjemme her. Det er noe å feire!


De minste

Husker dere den lille jenta vi skrev om i desember, hun som måtte tas med
keisersnitt alt for tidlig, og veide bare 1.000 gram da hun ble født? Vi
skrev at hun måtte forte seg å bli stor for å møte en tøff verden. Og det
har hun gjort! Hun ble skrevet ut for et par uker siden, og da veide hun
1.800 gram, og på siste kontroll strålte mor og far om kapp.

Fire småtasser som lå i kuvøse her samtidig (vi har bare to, så de lå to i
hver!), og deretter på Ernæringssenteret til "feting".  Nå kan de reise hjem
med sine mamma'er.

Lille Naranta, 6 uker og 1500 gr.

Etter to uker i kuvøse og to uker på Erernæringssentret, veier han 2600 gr.
Dere finner ham igjen med runde kinn som barn nr to fra venstre


Julestjerneklubben!

Selveste juleaften formiddag hadde vi vårt andre møte i Julestjerneklubben.
Klubben for de avrusede som hjelper hverandre i gang med et nytt liv. Siden
forrige møte hadde ni nye gått igjennom et avrusningsprogram i fem dager på
sykehuset. Først etter det får de bli med i klubben. Dette er karer som ikke
har vært edru mer enn få dager de siste årene. Nå har flere vært edru mer
enn en måned og det er en seier i seg selv! De har fått smaken av et
oppvåknet liv. Relasjoner heles. Slektninger som ikke har snakket til dem på
mange år, tar dem i mot med åpne armer, far og sønn møtes på nytt. Koner er
på vei tilbake, barn er stolte av sine fedre.  I landsbyen her får de melk i
teen til forskjell fra andre fordi de har klart å slutte å drikke. Melk er
en luksus for fine gjester.

Dette har overrasket miljøet, så på klubbmøtet hadde de med mange navn på
nye kandidater som ønsket hjelp til å slutte å drikke. Sammen gjorde vi et
utvalg på seks nye som kunne få avrusning på sykehuset før neste klubbmøte.
Vi har laget en flott logo med julestjerner for klubben, en stor plakat de
kan henge i sitt eget hus som forteller:

LALU PATE CLUB

(julestjerneklubben)

 

Okhaldhunga Community Hospital

"Vi holder alkohol langt borte, for å få fred, helse og lykke i hjemmet.

Vi går hånd i hånd for å oppnå vårt mål"

Teksten har de selv utarbeidet på et møte. Vi fikk også laget laminerte små
visittkort med samme tekst og bildelogo som de kan ha i brystlommen og vise
fram når de kommer i vanskelige sitasjoner.

Hemmeligheten her må ligge i samspillet mellom gruppedynamikk, medisiner,
mental mobilisering og forventninger hos dem selv, familien og i landsbyen.
Vi vet ikke helt, men vi ser 19 karer som har fått tilbake livs-/ og
arbeidslyst, og enda mer fornøyde koner.

Sannheten ble skåret fram med "skarp kniv" hos to som hadde hatt en sprekk.
Bare sannheten kan gjøre dem fri.

Fra siste gruppemøte, 7. januar.

Her er 19 karer som representerer en forandring for nitten koner og nitten
barneflokker.

Bishnu i rød jakke, var fryktet av mange og ikke minst av sin familie, som
er flyttet fra ham til Kathmandu. Nå er det håp om at de vil komme tilbake
og bli samlet som en familie igjen.

Kjære dere,

 takk for varm støtte og hjelp på alle måter for store og små i Okhaldhunga
i 2008!


Hilsen Kristin og Erik


Støtt gjerne prosjektet vi jobber med i Nepal på Normisjons kontonummer:
3000.14.74207 Merk Prosjektnr:114.98.847 "Helsearbeid i Nepal".
 

Les Okhaldhunga Times 2008

Les Okhaldhunga Times 2007

Les Okhaldhunga Times 2006

Les Okhaldhunga Times 2005

Les Okhaldhunga Times 2004